Ida Nyman 9B 1997
Kalla, grågröna ögon.Tårfyllda. Håret; svart, smutsigt, stripigt hängde som spindelväv på en gammal vind, kring det bleka,urgröpta ansiktet. På väg bort, en tripp till en plats som var hennes egen. En hemlig plats.Lika hemlig som texten i en ung flickas dagbok.
Hennes tankar tänktes i evigheter, tänktes i en kort sekund. Hennes hat, rädsla, förtvivlan hade efter otal sömnlösa nätter förbytts i kall, tom likgiltighet. Bakom hennes rygg viskade människor med illvilliga, upprörda röster. Förmanande till sina barn, sensationslystet till sina vänner.
Viskade. Hon kunde känna det, höra det; tydligt som om det vore rop.
Såg ut genom spårvagnens immiga fönster. Såg över jäktade män med exklusiva portföljer och mobiltelefoner, såg bortom fabriker med skorstenar utspyende giftig, dödande rök, såg mot den gråblå vårvinterhimlen som snart skulle slukas av skymningen.
När hade det hänt? När hade hon förvandlats från den timida, men kunskapstörstande skolflickan till den hon var nu? En skugga av vad hon varit, en spökbild av vad som en gång funnits.Bortsorterad av systemet. Oälskad,oönskad...När hade det hänt?
Spårvagnen bromsade in, stannade med ett ryck.Väckte henne tvärt ur sina tankar. Hon gick med tunga, men på samma gång raska steg mot utgången. Hon hade bråttom.
Spårvagnens dörr öppnades långsamt av en äldre kvinna med grånat hår och uggleliknande ansikte.Kvinnan gav henne en föraktfull blick och rynkade lätt, men ändå märkbart på sin spetsiga näsa. Alla dessa blickar; föraktfulla, rädda, elaka. Alla dessa ord; hårda, grova, hotfulla. De gjorde ont. Så fruktansvärt ont. Men hon hade slutat bry sig, slutat grubbla.
De smala,knotiga benen skakade under de för länge sedan utslitna, blå jeansen.Så kallt det var! Hennes kropp väntade.Längtade.Krävde. Snart skulle den få vad den ville ha.
Skyndade på stegen, gick mot parken. Fötterna kändes underligt tunga, som om en osynlig kraft kedjat fast dem vid den asfalterade trotoaren. Måste skynda sig. Hon hade bråttom.
Hon sjönk tungt ner på den hårda, kalla parksoffan. Det gick en skakning genom den tunna, utmärglade kroppen. Äntligen.
Vek varsamt upp en solkig, ljusblå skjortärm. På väg till sitt alldeles egna resmål lät hon sprutans trubbiga nål tränga igenom armens bleka, tunna hud.
En injektion av död i en redan plågad kropp.
Bakom henne, eller kanske framför, skrek någon "jävla knarkare", men den stelt förvridna kroppen, som en gång varit en människa, hörde inte längre.