Hopp

Ida Nyman 9B 1997

Fingrarna smekte varsamt knivens blänkande, vassa egg, drogs omväxlande ner och upp , upp och ner. Omedvetet, ungefär som när målaren stryker med sin pensel. Stora, glasartade ögon, återspeglade veckors, kanske månaders sömnlösa nätter, iakttog oavvänt med ett aldrig sinande intresse fingrarnas ändlösa vandring.

Efter en stund, som kunde varit allt mellan en minut och en timma, slutade hon tvärt och fortsatte frenetiskt att hacka de ljusgröna salladsbladen.Vad var orsaken till de snabba, överdrivet effektiva rörelserna? Ilska? Frustration? Nervositet?

Hennes huvud fylldes av minnen.Tankar virvlade förvirrat omkring, likt löv en blåsig höstdag, händelser spelades upp, som bildband på en filmduk. Gång på gång. Gång på gång.Värken i huvudet gjorde sig åter påmind. Dunkade. Slog mot tinningarna, som smedens kraftfulla hammarslag mot glödande metall.

Gick, fortare och fortare. Steg klapprade mot kall betong. Öronen talade övertygande om att andra hördes någonstans bakom. Började springa. Hjärtat verkade kramas åt av en iskall, obarmhärtig hand. Paniken spred sig, likt lavan från en rasande vulkan. Sprang...

Hjärtat slog snabbare och hon fick svårt att andas när den obehagliga händelsen än en gång uppenbarade sig i huvudet.Svetten bröt fram i pannan, klibbade sig fast i luggen. Hon måste ha luft.

Med skälvande händer öppnades det smutsiga fönstret. Drog in den friska, klara vårluften i lungorna, såg hur ulliga moln bildade lustiga figurer på den klarblå himlen. Den där händelsen,tänkte hon och satte sig tungt på en av de gamla köksstolarna, hade påverkat så mycket. För mycket?

Det fanns ingen anledning att hetsa upp sig. Här var hon säker, som en juvel inlåst i sitt kassaskåp, ingen visste var hon var. Ingen.

Dörrklockans gälla signal bröt tystnaden, skar genom den dammiga luften. En enda tanke for genom hennes huvud. De hade hittat henne. Golvet verkade snurra under hennes fötter och dunkandet mot tinningarna mångdubblades, blev intensivare än det någon gång varit.Hur hade de hittat henne?

Utan att tveka, fast utan att egentligen vara medveten om det, steg hon som i en dimma, i ett oklart töcken upp i fönstret.Den vit skjortan skrynklig, minst två nummer för stor, fladdrade lätt när den ljumma april-vinden nyckfullt svepte förbi. Någonstans hördes småfåglars kvittrande.

Hur kunde någon vara så naiv, så dum, tro att hon skulle kunna klara sig? Hon, som skrämdes av dem. Fruktade, hatade dem...Åter ljöd dörrklockan. Ögonen flackade runt, sökte desperat efter hjälp; över hustak, mellan trädgrenar, förbi flanörerna på gatan, men förgäves. Det fanns inte längre någon utväg.

Skrattade högt,ett hysteriskt skratt, som rymde både lättnad och förtvivlan.

Aldrig mer sömnlösa nätter,aldrig mer dunkande tinningar. Aldrig mer!

Skulle bli fri... fri!